Tilläggen till FRA-lagen: tankarna bakom

25 september, 2008

Nu har regeringens tillägg till FRA-lagen kommit i skrift.

Ändringar, utöver de förbättringar som följer av riksdagsbeslutet i juni
1. De ändamål för vilka signalspaning får bedrivas preciseras ytterligare och anges i lag i stället för i förordning.
2. Tillstånd till signalspaning ska prövas av domstol.
3. FRA ska ansöka om tillstånd för all signalspaning. Även signalspaning för regeringens behov omfattas alltså av tillståndskrav.
4. FRA ska bara få tillgång till de ”trafikstråk” som domstolen bestämmer.
5. I lagen tydliggörs att FRA inte får signalspana mot trafik med både avsändare och mottagare i Sverige.
6. FRA får endast bedriva signalspaning på beställning av regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten.
7. En utredning ska tillsättas för att se över polis och säkerhetspolisens behov av underrättelser.
8. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får inte användas utan särskilt tillstånd.
9. Närmare föreskrifter om förstöring meddelas. I lagen tas in en hänvisning till den lagstiftning som reglerar FRA:s personuppgiftsbehandling.
10. Kontrollmyndighetens självständighet och förutsättningar för rättslig efterhandskontroll förstärks.
11. En underrättelseskyldighet till enskild införs.
12. Kontrollmyndigheten ska på begäran av enskild vara skyldig att undersöka om verksamhet avseende honom eller henne har skett i enlighet med lag.
13. Om information från själavårdande samtal skulle komma till FRA måste den omedelbart förstöras.
14. Inget råmaterial (i debatten benämnd trafikdata) får sparas i mer än ett år (ej heller av historiska, statistiska eller liknande skäl).
15. Vid kontrollstationen 2011 ska kontrollorganen göra en bedömning av huruvida FRA:s verksamhet bedrivits på ett etiskt riktigt sätt.

Mina kommentarer = tankarna bakom tillägget

1. Vi har kommit fram till att miljökatastrofer inte använder internet så vi lägger ner spaningen på dem.
2. Och vi kontrollerar domstolen.
3. Vi lovar att vara generösa när vi tar ställning till deras ansökningar.
4. Begreppet ”trafikstråk” är ju odefinierat så vi finner det lämpligt att använda.
5. Vi skiter i att denna inskränkning troligen är tekniskt ogenomförbar.
6. Men SÄPO, Tullen, USA och Uzbekistan får gärna höra av sig direkt till oss så ska vi se vad vi kan göra.
7. Vad den utredningen kommer att komma fram till kan ni ju gissa.
8. Vår specialdomstol ställer dock gärna upp med ett specialtillstånd.
9. Närmare föreskrifter om förstöring meddelas. Det kan röra sig dels om förstöring av demokratin, dels om förstöring av spaningsuppgifter. Det förstnämnda torde vara mer angeläget.
10. Vi använder oss i detta arbete av den matematiska formeln 0+0.
11. Men på något sätt ska vi nog se till att denna underrättelse inte når den enskilde.
12. Konkret tänker vi oss ungefär följande modell:
Enskild: Har verksamhet avseende mig skett i enlighet med lag?
Kontrollmyndighet: Ja.
E: Ni har alltså övervakat min kabeltrafik?
K: Det kan vi inte uttala oss om.
E: Men ni säger ju att ni följt lagen i verksamhet som rör mig.
K: Vi följer alltid lagen. Och verksamheten rör dig oavsett om din trafik ingår i våra spaningar eller ej. Verksamheten rör alla, den är till för hela nationens skull.
13. De där jävla kristdemokraterna som hittills skött detta exemplariskt skulle nödvändigtvis börja gnälla precis när allt började ordna upp sig.
14. På ett år hinner man bearbeta råmaterialet, dvs upprätta sociogram, så sen kan man slänga råvaran. Jänkarna betalar förresten mycket bättre för förädlat material.
15. Fniss.


Motsägelsefulla lagar

25 september, 2008

Om det här stämmer angående den nya kompromissen om FRA-lagen, så låter det ju i en mening som en seger för motståndet. För vår regering ville genomdriva en massavlyssningslag helt utan kontrollinstanser, och utan det folkliga motstånd som yttrat sig i bloggvärlden skulle dessa förändringar inte gjorts.

Det är det positiva. Det negativa överväger. Som Thomas Bodström av alla människor påpekar i radio nu så kan man inte hantera komplicerade frågor på det här sättet i en demokrati. De här punkterna behöver en ordentlig utredning, inte en desperat kohandel. Oppositionen kräver fortfarande en parlamentarisk utredning.

Det är för mig oklart om samverkanspunkterna finns kvar i det nya förslaget. Det talas om något slags ”brevlådor”, vad det nu är. Mycket hänger naturligtvis på hur detta är tänkt att fungera. Men om det är sant att FRA eller något annat ersättningsorgan inte får all trafik, då har ju något verkligen förbättrats. Men i så fall är ju dessa ”tillägg” inte förenliga med den lag som antogs den 18 juni! Där sägs ju att all gränskorsande trafik ska kopieras i samverkanspukter. Man kan väl inte ha lagar som motsäger varandra!? (Eller lagar och tillägg som motsäger varandra, om man ska vara petig.)

That makes no fucking sense!

I DN-artikeln som jag hävisar till ovan talar Cecilia Wikström om ”oerhört långtgående förändringar”:
”-I praktiken talar vi inte längre om samma lag som den som antogs av riksdagen den 18 juni.”

Om det är en ny lag, då får ni väl se till att upphäva den gamla först!


Oro i luften – nya svek?

25 september, 2008

Är det så här det ska sluta? En specialdomstol som förhindrar det värsta massmissbruket från FRA:s sida. En kompromiss, som dock låter grundproblemet bestå: all kabeltrafik kopieras i samverkanspunkter. För visst blir det väl så, om detta förslag går igenom?
Jag har på känn att Camilla Lindberg kommer att kompromissa. Birgitta Ohlsson kanske står emot.
Inom ett par dagar får vi veta vad fp-förslaget går ut på.
Denna fixering vid ”regeringsduglighet”!
Om det här förslaget – mot förmodan – är vettigt, så är det ju inte bråttom, en parlamentarisk kommitté skulle i lugn och ro kunna utreda det. Om det inte är vettigt, så ska det tydligen ändå hastas igenom – för ”regeringduglighetens” skull.
Så att man kan fortsätta att inte sänka pensionärernas skatt, eller vilka oerhört viktiga visioner det nu kan vara som gör det så avgörande att denna fina regering får jobba vidare ostört.


Läsläxa

24 september, 2008

På Lars-Ericks blogg finns dagens måsteläsning . Den är skriven av Hans Lindblad, tidigare folkpartistisk försvarspolitisk expert. Den säger det mesta om varför sättet att driva igenom FRA-lagen är oacceptabelt, och den visar på den avgrundsdjupa skillnaden mellan en genomtänkt uppfattning av den parlamentariska demokratins spelregler och den nuvarande regeringens motbjudande inställning till vårt politiska system. Läs!


Ditt & datt & demonstrationer

13 september, 2008

¤ Glömde en viktig detalj i min redogörelse för David Eberhards spännande forskning häromdan. Eberhard visar att FRA-motståndet baseras på svensk lättkränkthet. FRA-anhängarna i statsapparaten styrs istället av den andra psykologiska grundmekanismen hos svensken: rädsla för nästan allt, däribland terrorism, vilket leder till överdrivna trygghetsskapande åtgärder. Det finns alltså två mekanismer i vårt svenska kynne och de förklarar FRA-striden. (I en senare djupanalys visar Eberhard att lättkränkthet kan förklaras utifrån rädsla. Den som känner sig kränkt över att staten skaffar sig massövervakningsmöjligheter är ju egentligen rädd att få sitt sexliv avslöjat. Alltså finns det egentligen bara en mekanism: rädsla, som yttrar sig i trygghetsbegär. Men detta är överkurs. Vi återgår till den förenklade varianten av teorin och utgår från att det finns två mekanismer.)

Jag tror jag har hittat en tredje mekanism! Det är nämligen så att vi inte bara har många FRA-kritiker, och ett litet antal FRA-entusiaster, utan vi har också en stor grupp man ofta glömmer: de ganska likgiltiga. Jag skulle tro att 70 % av befolkningen är rätt ointresserad av frågan. En del av dessa ointresserade skulle luta åt ett nej om det vore folkomröstning, en del skulle rösta ja, men de har inget starkare engagemang och ser inte detta som en särskilt stor fråga. 70% kan naturligtvis vara fel, men oavsett vad siffran är så tror jag tyvärr att det är så att många inte bryr sig så värst. Och detta tycks Eberhard inte ha beaktat. Vad styr dessa människor? De verkar varken speciellt rädda för terrordåd eller känna sig så värst kränkta av lagen. Och de är många, kanske majoriteten av svenskarna. Hur går detta ihop med den eleganta teorin om mekanismerna i svenskt psyke? Svaret är, tror jag, att det finns en tredje mekanism: den svenska likgiltigheten. Nu är ju allt förklarat. De flesta svenskar är likgiltiga, eftersom de styrs av den psykiska mekanismen svensk likgiltighet.

Läsaren kommer att invända att detta krånglar till Eberhards teori. Men jag tror faktiskt att det passar in där. För djupare sett kan likgiltighet vara detsamma som kränkthet. Den likgiltige känner sig kränkt över att det pågår en masssa saker där ute, en massa engagemang som pockar på uppmärksamhet, en massa människor med åsikter som vill värva en till sin sida. Vad kunde vara mer kränkande? Och kränkthet är ju enligt överkursen i Eberhardpsykologin lika med rädsla. Så allt hänger ihop, och allt är egentligen rädsla, den svenska nationalegenskapen som leder till vårt trygghetsraseri.

I en nära framtid ska jag bevisa att den svenska avundssjukan också går att förklara på liknande sätt. Framtida forskning kommer också att visa hur det svenska klimatet kan förstås enligt Eberhards teori. (Ledtråd: den som är rädd är kall, den som är orädd=osvensk är varm. Många kalla kroppar räcker för att kyla ned omgivningen.)

¤ Angående likgiltigheten: det stora problemet i motståndsrörelsen just nu verkar vara att engagera socialdemokratin och dess väljare. Mona Sahlin har varit väldigt tydlig om att lagen ska rivas upp. Det är bra och gör det svårt för en kommande s-regering att återinföra lagen. Men den stora massan mellan henne och en liten grupp s-aktivister mot FRA-lagen är ganska tyst. Jag har ingen aning om vad man kan göra åt det, men det är viktigt att något händer. Bloggvärldens alla liberaler kanske inte tror det, men faktum är att det inte går att åstadkomma särskilt mycket i det här landet utan socialdemokratins aktiva eller passiva stöd. Ett första steg kanske kan vara att uppmana alla socialdemokrater i din närhet att demonstrera på tisdag.

¤ Demonstrationer 16 september alltså.

Stockholm
1. Sergels torg 11.00 – 16.00
Samling Norrmalmstorg 10.00. Arrangör: Svart Måndag (svartmandag.se)
Talare från alla partier och ungdomsförbund.
2. Manifestation vid Riksdagshuset 10.30 – 14.00
Samling Mynttorget 10.30. På initiativ av: Piratpartiet (piratpartiet.se)
Möt riksdagsledamöterna – visa nejsägarna ditt stöd! Manifestationen ansluter sig sedan till demonstration 1.
Mötena äger rum i samband med riksdagens högtidliga öppnande.
Mer info på FRApedia.se/wiki/16_september_2008 och stoppaFRAlagen.nu

Malmö
17.30 på Möllevångstorget

Göteborg
18:00 på Gustav Adolfs Torg


Eberhard och FRA-lagen: en ny Einstein?

11 september, 2008

Överläkaren i psykiatri David Eberhard skriver i Expressen att missnöjet över FRA-lagen beror på en krock mellan två psykologiska mekanismer, nämligen svenskarnas rädsla för allt som kan vara farligt å ena sidan och deras lättkränkthet å den andra. Han manar oss att ta det lugnt: lagen är inte riktad mot medelsvensson utan mot terrorister. Men svenskarna, som är rädda för allt, är inte särskilt rädda för terrorister, eftersom vi inte haft mycket till terrordåd i landet. Därför hälsar vi inte lagen välkommen, utan känner oss kränkta över den och oroar oss över att staten ska leta fram våra privata hemligheter.

Ungefär så går Eberhards resonemang. Hur ska man nu bedöma detta? Först som sist kan man konstatera att den folkliga oppositionen mot FRA-lagen är något som ställt till med bekymmer för Eberhards hemsnickrade nationalpsykologi. Han har ju länge drivit tesen om svenskens överdrivna trygghetsbegär, den rädsla för allt som kan vara farligt som gör att vi välkomnar statens alla skyddsåtgärder och gladeligen sätter på oss cykelhjälmar. Nu säger staten till oss att vi måste ha FRA:s massövervakning för att skydda oss mot terror, ryssar, IT-hot, valutaspekulationer och allehanda diffusa yttre hot. Då borde, enligt Eberhards hypotes om svenskens kynne, den normala reaktionen bli acceptans för lagen. Vi är ju trygghetsnarkomaner, vi vill ju ha förebyggande åtgärder mot varje tänkbart hot, och vi litar till staten som vår beskyddare. Emellertid inträder inte acceptansen. Eberhards hypotes falsifieras. Folket reagerade tvärtom mot vad som förväntades.

Det är i det läget man brukar fundera på om det var något fel på hypotesen. Svenska folket kanske inte är trygghetsnarkomaner i så stor utsträckning som man antog utifrån några impressionistiska iakttagelser. Trygghetsjakten kanske bara är en effekt av en ökad teknologisering, en ökande möjlighet till bekvämlighet och kontroll, något som sker i de flesta samhällen idag och inget specifikt för det svenska kynnet. Olika möjligheter att tolka situationen dyker upp, men vilken tolkning man än väljer har hypotesen om trygghetsnarkomanin fått sig en törn.

Eberhard väljer dock att hålla fast vid trygghethypotesen. Eftersom FRA-motståndet inte passar med hypotesen så inför han istället en ny psykologisk mekanism (med en spekulativ godtycklighet som skulle gjort Freud grön av avund – fast avundssjuka är ju en svensk nationalegenskap har jag hört så då var det väl något annat han blev grön av, eller så var Freud svensk). Den nya mekanismen som elegant förklarar allt är svenskens tendens att bli kränkt av allt. Istället för att känna trygghet inför massövervakningen, känner vi oss kränkta över att staten kan komma över våra hemligheter, i synnerhet ”vad vi gör i sängkammaren”, påpekar Eberhard med en blinkning till Freud, kollegor emellan.

Så elegant! Genom att låna tesen om svenskens kränkthet från nästan-namnen Ann Heberlein (som precis som Eberhard bygger på några träffsäkra iakttagelser kombinerat med en ohämmad generaliseringsiver och allmän irritation över andras beteende) kan paradoxen med FRA-motståndet förklaras. I ett hisnande vackert teoretiskt steg, värdigt en Freud eller Hegel eller Nietzsche, visar sig kränktheten sedan egentligen vara en sorts rädsla, då vi i grund och botten bara är rädda för att staten ska komma över vårt ”sängkammarprat”. Vi känner oss kränkta för att vi är rädda, och att vara rädd är ju att inte känna trygghet. Så egentligen var det trygghetsnarkomanin som låg bakom motståndet mot FRA-lagen, fastän FRA-lagen och dess tillskyndare också motiveras av trygghetsbegär (Eberhard talar om ”statens rädsla för terrorister”). För att förenkla för oss mindre begåvade tänkare talade visserligen Eberhard först om två psykologiska mekanismer som krockar, men nu visar det sig att det i grund och botten bara finns en mekanism som förklarar allt – både FRA-motståndet och statens vilja att införa FRA-lagen – nämligen trygghetsbegäret.

Freud gjorde ett vågat försök att återföra allt mänskligt handlande på sexualiteten. Einstein lyckades visa att energi och materia egentligen är uttryck för samma sak. Kim Il-sung demonstrerade hur samhällets alla aspekter kan förklaras av Juche-idén. Till denna lista på stora tänkare fogar vi nu Eberhard, upptäckaren av det svenska trygghetsbegäret.

Allt vore vackert så, om inte Eberhard plötsligt hade börjat ta ställning i sakfrågan. Varför nöjer han sig inte med en epokgörande psykologisk teori som kan förklara såväl politikernas ja till lagen som medborgarnas nej (och förmodligen allt annat därtill, som exempelvis ”cancerns gåta” som Jan Björklund nyligen uttalade en förhoppning om att svenska forskare ska knäcka – troligtvis är svenskar bättre kvalificerade för detta än utländska forskare, eftersom svenskens inneboende rädsla för alla tänkbara hot också måste inbegripa rädslan för cancer). När Eberhard säger att ”regleringen” av FRA:s verksamhet ”knappast kan vara dålig” och att svensken ska sluta oroa sig för lagen, så säger han ju att trygghetsnarkomanin hos statens representanter är bra medan trygghetsnarkomanin hos folket är dålig. Men varför ska en psykolog, som studerar mekanismerna bakom människors ställningstaganden, göra sådana bedömningar? Och på vilka grunder? Om man ska bedöma något sådant så måste man ju titta på sakskäl: vad har FRA-lagen för syften? Hur effektiv är den? Vad är alternativen? Vilka negativa konsekvenser kan den få? Är den förenlig med principer om mänskliga rättigheter? Alltså alla de saker som debatten handlat om. (Även om ja-sidan i allmänhet valt att inte diskutera dessa frågor seriöst, så är det i alla fall denna typ av frågor som ett sakligt beslut skulle grunda sig på.)

När Eberhard alltså lämnar den psykologiska betraktelsen och väljer att ta ställning, då måste han också säga något om sakfrågorna. Med psykologin kan han nämligen inte komma till ett ställningstagande, eftersom hans psykologiska teori säger att alla aktörer i debatten drivs av exakt samma mekanism. Det finns alltså inget psykologiskt som kan säga vem som har rätt och vem som har fel. Psykologen Eberhard går därför av scenen, för att strax därpå träda in igen i sin nya skepnad som underrättelseverksamhetsexpert. I denna inkarnation är Eberhard snabb att komma till slutsatser, överlägset ointresserad av att argumentera eller ta del av vad andra (eller, om man ska vara elak, riktiga) experter har sagt. Lagens syfte ”är att spionera på främmande makter”, heter det på ett ställe, på ett annat att staten vill skydda oss från terrorister. Det senare är inte möjligt genom FRA-lagen, anser Eberhard, helt enkelt för att Sverige inte har så många fiender bland terroristerna. Här är jag benägen att hålla med, fast jag skulle också vilja komplettera argumentet med att inget tyder på att kontroll över kabelflödet är ett effektivt sätt att skydda oss mot terrorister.

Återstår alltså det syfte med lagen som verkar vara det som gör den acceptabel för Eberhard: spioneri på främmande makt. Detta är alltså bra, sådär i största allmänhet. Oavsett vad vi spionerar fram och vem vi säljer det till, tydligen. Vidare påpekar Eberhard att reglering är bra för integriteten. Visserligen antyder han i slutet av artikeln att FRA kommer att ha de tekniska möjligheterna att göra sociogram över enskildas liv. Men detta är inget problem eftersom FRA ”inte ska ägna sig åt” sånt. Underrättelseorgan gör som bekant alltid det de ”ska”. IB-affären etc etc, det var väl bara ett psykologiskt fenomen baserat på trygghetsbegäret?

Kort sagt. När Eberhard lämnar sin epokgörande psykologiska teori om svenskens nationalkaraktär och dess paradoxala effekter i FRA-debatten, och tar ställning för regeringens linje utan att egentligen bemöta Klamberggruppens argument om hur lagen banar väg för massövervakning, då behövs inga analyser, inga sakskäl, utan det räcker med försäkringar om att våra makthavare vill väl (även om också de förleds av trygghetsbegäret) och att underrättelseorgan alltid gör det de ska. Så talar en överlägsen tänkare, en tankens gigant som inte har tid med såna petitesser som att underbygga sina slutsatser med argument. Man erinrar sig tankesultanen Tolgfors, som i sitt eleganta icke-svar på sociogramartikeln på DN-debatt sa att man inte upprättar sociogram utan kartlägger trafikflöden, ett påstående som liknar den zenbuddistiska paradoxen ”hur låter en applåd med en hand?”. Där den konventionella tänkaren tror att sociogram och trafikflöde förhåller sig till varandra ungefär som vattendroppe till hav, där höjer sig den geniala tänkaren till en högre nivå och tar in hela havet självt i en blick, ett hav utan vatendroppar, ett trafikflöde utan trafikanter, en ren lycka i evigheters evighet i symbios med Gud själv.

Mitt liv har spårat ut fullkomligt. Jag kunde försöka skriva något läsvärt. Jag kunde gå ut och möta fascinerande människor, höra musik som befriar själen, resa till fantasieggande platser. Världen ligger öppen, allt är möjligt, men vad gör jag? Stjäl godis från försvarslösa barn. Argumenterar mot… Eberhard! Det är patetiskt. Den som ägnar mer än tre minuter åt att tänka på Eberhards artikel måste ha något allvarligt mentalt fel, en oförmåga att sålla bort bruset av nonsens och hålla sig till väsentligheter. Jag är troligen i behov av hjälp. Men jag kan ju inte söka mig till psykiatrin, för då riskerar jag att komma under en viss överläkares vård.


Spekulationer om inhemsk massövervakning

4 september, 2008

Följande är lite löst spekulerande som kanske bara avslöjar mina stora kunskapsluckor inom IT- och intelligenceområdena. Jag är ändå nyfiken på vad ni som vet mer kan ha för synpunkter på detta.

Det tycks ju nu som om sociogram, kartläggning av individers kontakter och elektroniska aktiviteter, är en viktig punkt i det nya FRA-konceptet. En fråga då är varför man bara ville ha tillgång till den gränspasserande trafiken. Varför inte ta även den inhemska trafiken och få ännu bättre sociogram? Som jag ser det finns det följande alternativ:

1) Man vill ärligt bara övervaka sånt som har med utländska hot att göra (inklusive förstås inhemska kontakter med dylika utländska hot), precis som man hela tiden (nästan) har sagt.

2) Man skulle gärna vilja få tillgång till även den inhemska trafiken, men har av något skäl kommit fram till att man (åtminstone för närvarande) får nöja sig med att ta den gränskorsande.

För 1 talar att man ju säger att detta är vad man vill och att lagen och politikerna också betonar de yttre hoten. Det ligger förmodligen också i FRA-folkets mentalitet att se sig själva som involverade i en heroisk försvarsaktion mot ständiga yttre hot, såsom under kalla kriget, FRA:s mytiska glansperiod då de obestridligen hade en verklig roll i rikets försvar.

För 2 talar att det ligger i varje organisations natur att vilja expandera. I synnerhet underrättelsetjänster är kända för att inte vilja avstå från något material om man kan få det. Och FRA uppvisa just nu en rent extrem expansionslusta, med ambitioner att ta över det mesta inom spaning, analys och säkerhet (vilket givetvis speglar ett behov av att bli relevanta igen, som man var under kalla kriget).

Om 2 skulle vara det riktiga alternativet, hur kommer det sig i så fall att man inte i lagförslaget öppnade för övervakning också av inhemsk kabeltrafik? Här kommer några alternativ. De utesluter inte varandra utan kan mycket väl ha kombinerats.

A) Man får ändå en tillräckligt stor del av den inhemska trafiken eftersom så mycket av den kommer att röra sig förbi landets gränser på sin väg mellan sändare och mottagare.

B) Någon (FRA själva eller regeringen) insåg att det skulle se för jävligt ut att öppet kräva massövervakning av inhemska förhållanden och att ett sånt förslag skulle möta för starkt motstånd.

C) Det finns för stora tekniska svårigheter. Antalet punkter där kabeltrafik korsar gränsen är relativt få, varför man kan fixa samverkanspunkter där någorlunda lätt. Men för trafik som inte korsar någon gräns finns ett otal ställen där inrikes-samverkanspunkter skulle behövas och det blir både dyrt och besvärligt att ordna.

För A talar att det enligt alla sakkunniga är ett faktum att man kommer att få massvis med inhemsk trafik när den tillfälligtvis tar vägen över gränsen. Man kan tänka sig att dessa datamängder är fullt tillräckliga för att erhålla nog så intressanta sociogram över nog så många medborgare.

För B talar att motståndet nog skulle ha blivit ännu starkare om lagen skrivits så. Å andra sidan har ju varken FRA eller regeringen visat någon fingertoppskänsla för opinionen.

För C talar bara de tekniska och ekonomiska svårigheter som nämns i C. Men som teknisk idiot har jag ingen aning om ifall det stämmer att det vore råddigt att övervaka all inhemsk trafik som aldrig lämnar riket. Det vore intressant att höra tekniskt kompetenta personers syn på detta.