Eberhard och FRA-lagen: en ny Einstein?

Överläkaren i psykiatri David Eberhard skriver i Expressen att missnöjet över FRA-lagen beror på en krock mellan två psykologiska mekanismer, nämligen svenskarnas rädsla för allt som kan vara farligt å ena sidan och deras lättkränkthet å den andra. Han manar oss att ta det lugnt: lagen är inte riktad mot medelsvensson utan mot terrorister. Men svenskarna, som är rädda för allt, är inte särskilt rädda för terrorister, eftersom vi inte haft mycket till terrordåd i landet. Därför hälsar vi inte lagen välkommen, utan känner oss kränkta över den och oroar oss över att staten ska leta fram våra privata hemligheter.

Ungefär så går Eberhards resonemang. Hur ska man nu bedöma detta? Först som sist kan man konstatera att den folkliga oppositionen mot FRA-lagen är något som ställt till med bekymmer för Eberhards hemsnickrade nationalpsykologi. Han har ju länge drivit tesen om svenskens överdrivna trygghetsbegär, den rädsla för allt som kan vara farligt som gör att vi välkomnar statens alla skyddsåtgärder och gladeligen sätter på oss cykelhjälmar. Nu säger staten till oss att vi måste ha FRA:s massövervakning för att skydda oss mot terror, ryssar, IT-hot, valutaspekulationer och allehanda diffusa yttre hot. Då borde, enligt Eberhards hypotes om svenskens kynne, den normala reaktionen bli acceptans för lagen. Vi är ju trygghetsnarkomaner, vi vill ju ha förebyggande åtgärder mot varje tänkbart hot, och vi litar till staten som vår beskyddare. Emellertid inträder inte acceptansen. Eberhards hypotes falsifieras. Folket reagerade tvärtom mot vad som förväntades.

Det är i det läget man brukar fundera på om det var något fel på hypotesen. Svenska folket kanske inte är trygghetsnarkomaner i så stor utsträckning som man antog utifrån några impressionistiska iakttagelser. Trygghetsjakten kanske bara är en effekt av en ökad teknologisering, en ökande möjlighet till bekvämlighet och kontroll, något som sker i de flesta samhällen idag och inget specifikt för det svenska kynnet. Olika möjligheter att tolka situationen dyker upp, men vilken tolkning man än väljer har hypotesen om trygghetsnarkomanin fått sig en törn.

Eberhard väljer dock att hålla fast vid trygghethypotesen. Eftersom FRA-motståndet inte passar med hypotesen så inför han istället en ny psykologisk mekanism (med en spekulativ godtycklighet som skulle gjort Freud grön av avund – fast avundssjuka är ju en svensk nationalegenskap har jag hört så då var det väl något annat han blev grön av, eller så var Freud svensk). Den nya mekanismen som elegant förklarar allt är svenskens tendens att bli kränkt av allt. Istället för att känna trygghet inför massövervakningen, känner vi oss kränkta över att staten kan komma över våra hemligheter, i synnerhet ”vad vi gör i sängkammaren”, påpekar Eberhard med en blinkning till Freud, kollegor emellan.

Så elegant! Genom att låna tesen om svenskens kränkthet från nästan-namnen Ann Heberlein (som precis som Eberhard bygger på några träffsäkra iakttagelser kombinerat med en ohämmad generaliseringsiver och allmän irritation över andras beteende) kan paradoxen med FRA-motståndet förklaras. I ett hisnande vackert teoretiskt steg, värdigt en Freud eller Hegel eller Nietzsche, visar sig kränktheten sedan egentligen vara en sorts rädsla, då vi i grund och botten bara är rädda för att staten ska komma över vårt ”sängkammarprat”. Vi känner oss kränkta för att vi är rädda, och att vara rädd är ju att inte känna trygghet. Så egentligen var det trygghetsnarkomanin som låg bakom motståndet mot FRA-lagen, fastän FRA-lagen och dess tillskyndare också motiveras av trygghetsbegär (Eberhard talar om ”statens rädsla för terrorister”). För att förenkla för oss mindre begåvade tänkare talade visserligen Eberhard först om två psykologiska mekanismer som krockar, men nu visar det sig att det i grund och botten bara finns en mekanism som förklarar allt – både FRA-motståndet och statens vilja att införa FRA-lagen – nämligen trygghetsbegäret.

Freud gjorde ett vågat försök att återföra allt mänskligt handlande på sexualiteten. Einstein lyckades visa att energi och materia egentligen är uttryck för samma sak. Kim Il-sung demonstrerade hur samhällets alla aspekter kan förklaras av Juche-idén. Till denna lista på stora tänkare fogar vi nu Eberhard, upptäckaren av det svenska trygghetsbegäret.

Allt vore vackert så, om inte Eberhard plötsligt hade börjat ta ställning i sakfrågan. Varför nöjer han sig inte med en epokgörande psykologisk teori som kan förklara såväl politikernas ja till lagen som medborgarnas nej (och förmodligen allt annat därtill, som exempelvis ”cancerns gåta” som Jan Björklund nyligen uttalade en förhoppning om att svenska forskare ska knäcka – troligtvis är svenskar bättre kvalificerade för detta än utländska forskare, eftersom svenskens inneboende rädsla för alla tänkbara hot också måste inbegripa rädslan för cancer). När Eberhard säger att ”regleringen” av FRA:s verksamhet ”knappast kan vara dålig” och att svensken ska sluta oroa sig för lagen, så säger han ju att trygghetsnarkomanin hos statens representanter är bra medan trygghetsnarkomanin hos folket är dålig. Men varför ska en psykolog, som studerar mekanismerna bakom människors ställningstaganden, göra sådana bedömningar? Och på vilka grunder? Om man ska bedöma något sådant så måste man ju titta på sakskäl: vad har FRA-lagen för syften? Hur effektiv är den? Vad är alternativen? Vilka negativa konsekvenser kan den få? Är den förenlig med principer om mänskliga rättigheter? Alltså alla de saker som debatten handlat om. (Även om ja-sidan i allmänhet valt att inte diskutera dessa frågor seriöst, så är det i alla fall denna typ av frågor som ett sakligt beslut skulle grunda sig på.)

När Eberhard alltså lämnar den psykologiska betraktelsen och väljer att ta ställning, då måste han också säga något om sakfrågorna. Med psykologin kan han nämligen inte komma till ett ställningstagande, eftersom hans psykologiska teori säger att alla aktörer i debatten drivs av exakt samma mekanism. Det finns alltså inget psykologiskt som kan säga vem som har rätt och vem som har fel. Psykologen Eberhard går därför av scenen, för att strax därpå träda in igen i sin nya skepnad som underrättelseverksamhetsexpert. I denna inkarnation är Eberhard snabb att komma till slutsatser, överlägset ointresserad av att argumentera eller ta del av vad andra (eller, om man ska vara elak, riktiga) experter har sagt. Lagens syfte ”är att spionera på främmande makter”, heter det på ett ställe, på ett annat att staten vill skydda oss från terrorister. Det senare är inte möjligt genom FRA-lagen, anser Eberhard, helt enkelt för att Sverige inte har så många fiender bland terroristerna. Här är jag benägen att hålla med, fast jag skulle också vilja komplettera argumentet med att inget tyder på att kontroll över kabelflödet är ett effektivt sätt att skydda oss mot terrorister.

Återstår alltså det syfte med lagen som verkar vara det som gör den acceptabel för Eberhard: spioneri på främmande makt. Detta är alltså bra, sådär i största allmänhet. Oavsett vad vi spionerar fram och vem vi säljer det till, tydligen. Vidare påpekar Eberhard att reglering är bra för integriteten. Visserligen antyder han i slutet av artikeln att FRA kommer att ha de tekniska möjligheterna att göra sociogram över enskildas liv. Men detta är inget problem eftersom FRA ”inte ska ägna sig åt” sånt. Underrättelseorgan gör som bekant alltid det de ”ska”. IB-affären etc etc, det var väl bara ett psykologiskt fenomen baserat på trygghetsbegäret?

Kort sagt. När Eberhard lämnar sin epokgörande psykologiska teori om svenskens nationalkaraktär och dess paradoxala effekter i FRA-debatten, och tar ställning för regeringens linje utan att egentligen bemöta Klamberggruppens argument om hur lagen banar väg för massövervakning, då behövs inga analyser, inga sakskäl, utan det räcker med försäkringar om att våra makthavare vill väl (även om också de förleds av trygghetsbegäret) och att underrättelseorgan alltid gör det de ska. Så talar en överlägsen tänkare, en tankens gigant som inte har tid med såna petitesser som att underbygga sina slutsatser med argument. Man erinrar sig tankesultanen Tolgfors, som i sitt eleganta icke-svar på sociogramartikeln på DN-debatt sa att man inte upprättar sociogram utan kartlägger trafikflöden, ett påstående som liknar den zenbuddistiska paradoxen ”hur låter en applåd med en hand?”. Där den konventionella tänkaren tror att sociogram och trafikflöde förhåller sig till varandra ungefär som vattendroppe till hav, där höjer sig den geniala tänkaren till en högre nivå och tar in hela havet självt i en blick, ett hav utan vatendroppar, ett trafikflöde utan trafikanter, en ren lycka i evigheters evighet i symbios med Gud själv.

Mitt liv har spårat ut fullkomligt. Jag kunde försöka skriva något läsvärt. Jag kunde gå ut och möta fascinerande människor, höra musik som befriar själen, resa till fantasieggande platser. Världen ligger öppen, allt är möjligt, men vad gör jag? Stjäl godis från försvarslösa barn. Argumenterar mot… Eberhard! Det är patetiskt. Den som ägnar mer än tre minuter åt att tänka på Eberhards artikel måste ha något allvarligt mentalt fel, en oförmåga att sålla bort bruset av nonsens och hålla sig till väsentligheter. Jag är troligen i behov av hjälp. Men jag kan ju inte söka mig till psykiatrin, för då riskerar jag att komma under en viss överläkares vård.

Annonser

6 Responses to Eberhard och FRA-lagen: en ny Einstein?

  1. scaber nestor skriver:

    Det finns få saker som är så underbart att läsa som ett riktigt långt och välformulerat ”Kyss mig i röven”.

    Skabbe ler 🙂

  2. […] Betraktelser | A gay globetrotters views | Lars-Ericks blogg | Konvertittbloggen | Garuda igen | Fradga | Mickes lilla röda | Johanna Wiström igen | Ett Otygs funderingar och betraktelser | Mark […]

  3. […] Betraktelser | A gay globetrotters views | Lars-Ericks blogg | Konvertittbloggen | Garuda igen | Fradga | Mickes lilla röda | Johanna Wiström igen | Ett Otygs funderingar och betraktelser | Mark […]

  4. […] & demonstrationer ¤ Glömde en viktig detalj i min redogörelse för David Eberhards spännande forskning häromdan. Eberhard visar att FRA-motståndet baseras på svensk lättkränkthet. FRA-anhängarna i […]

  5. Magnus skriver:

    Skönt med någon som gör den sågning jag inte har tid med. Och med största sannolikhet betydligt bättre. Min enda kommentar är att jag undrar om inte Eberhard borde försöka analysera sig själv för att försöka utröna varför han söker uppmärksamhet genom att yttra sig om saker han inte har den minsta kunskap om. Kan det ha något med rädsla att göra måhända….

  6. korrektur skriver:

    Eberhard är inte psykolog. Han är läkare (psykiatriker) och har bara den minimala psykologiutbildning som ingår i specialistutbildningen till psykiatriker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: